Det var en kall och regning oktoberdag när ett fullastat tåg kom in i lägret Birkenau. Vi stod uppradade framför godsvagnarna i väntan på att dörrarna skulle öppnas. Vi hade fått order om att skjuta alla som flydde.

Dörrarna öppnades och judar rusade ut ur vagnarna. Jag såg en man med sin lilla dotter på kanske fyra år som försökte fly. Jag siktade mitt vapen mot dem och sköt. Den lilla flickan föll ihop i en hög på marken och hennes pappa likaså. Jag mådde illa, jag ville därifrån, vad hade jag gjort? Jag var tvungen att skjuta, men jag ville inte. En annan vakt vände sig åt mitt håll och nickade åt mig och så ”bra jobbat, de där råttorna måste bort”.

Råttor? Hur kan man kalla dessa människor ”råttor”?

Från detta ögonblick hade jag fattat mitt livs största beslut. Från och med nu skulle jag sätta andras liv före mitt.

Jag hade ingen aning om hur jag skulle lyckas. Lyckas hjälpa oskyldiga människor att överleva något så fruktansvärt som detta. Men en sak var jag säker på det var att jag skulle göra vad som helt för att lyckas.

Det blev natt och dags at sova i lägret. Jag och en annan vakt gick runt och kollade så att inget var fel. Jag såg några barn som sprang in i en barack, en utav barnen blev slagen på huvudet av en vakt som förmodligen tyckte att barnet inte var värt att leva… bara för att han var jude. Jag och den andra vakten gick vidare och vi tittade på varandra, han sa något till mig men jag hörde inte riktigt vad han sa men det var något som ”jag vet vad du håller på med, var försiktig”. Jag var inte säker på att det var det han sa men på något sätt visste han vad jag hade för planer. Det skrämde mig för att jag visste att om någon skulle veta om vad jag höll på med så skulle jag kanske inte lyckas hjälpa någon och kanske dessutom dö själv.

Det var dags att ge sig iväg till våran sovbyggnad som låg några kilometer bort från Birkenau. Jag lade mig ner i min säng och somnade om. Under natten hade jag hemska mardrömmar, de kändes så verkliga precis som om jag hade upplevt dem på riktigt. Det var hemskt, det var på en vacker äng där man kunde känna doften av underbara blommor och mitt på ängen stod min familj och vinkade till mig, plötsligt hördes ett skott avfyras och sen ett till. Hela min familj föll ihop på ängen och de gula blommorna färgades röda av blod. Jag vaknade svettig och skräckslagen och en kall ond känsla rusade genom kroppen på mig. Jag satte på mig min uniform och gick ut i köket för att dricka te, jag hällde i lite socker i koppen och satte mig ner på en stol. Jag blundade och en tår rann ner för kinden. Jag kunde omöjligt sluta tänka på den lilla flickan och henne far. Jag drog tekoppen intill mig och luktade på teet, det var det teet min mor brukade dricka. Det väckte många gamla och nya minnen och mardrömmen spelades upp i mitt huvud om och om igen.

Nu hade alla de andra vakterna också vaknat. Det var dags för en ny arbetsdag på lägret. Jag hällde i mig de sista dropparna te och sprang ut till bilarna. Två andra vakter klev in i samma bil som jag och sen körde vi iväg.

När vi kom fram till lägret såg vi att ett till godståg redan fanns på plats. Vi blev tilldelade arbetsuppgifter och idag skulle jag föra judar till gaskamrarna.

Det var som en lampa som tändes ovanför mitt huvud! Skulle jag kanske kunna ta en grupp judar till gaskammarna och i sista sekund låta dem springa och gömma sig? Nej, vad tänkte jag med egentligen? Det skulle vara omöjligt, vi är allt för många vakter på lägret för att ingen skulle upptäcka dem. Jag måste börja med något lätt. Mat!

Jag gick till ett befäl och bad om att få byta arbetsuppgift till att dela ut bröd. Det var helt okej för honom så jag gick till huset där allt bröd förvarades. Jag möttes av en stank utav mögligt bröd men jag knep igen näsan med fingrarna och tog några bröd och stoppade här och där innanför uniformen sedan gav jag mig av till Birkenaus familjeläger och delade ut bröd till barnen.

Jag blev inte så bra bemött av judarna men efter att ha kämpat vann jag deras förtroende och tillslut fick jag en bra kontakt med familjen Birenbaum. Jag beslutade då att det var dem jag skulle hjälpa först och främst eftersom att jag visste att jag inte skulle kunna hjälpa många judar att överleva. Familjen Birenbaum bestod utav sex familjemedlemmar varav fyra befann sig i Birkenau. Isaac 45, Petra 39, Anne 17 och Frank 13 år. Petra och Isaac var gifta och hade tre döttrar och en son. Det var en fattig familj som var vana vid att inte kunna äta sig mätta men här i lägret skulle de aldrig ha någon chans att överleva själva.

Varje dag kom jag med bröd till familjen Birenbaum, jag ordnade även lite vatten åt dem och andra i familjelägret. Jag hade kollat i alla listor och jag hade sett att de inte fanns med i listan med personer som skulle gasas under den kommande tiden, så det fanns goda chanser att överleva om jag fortsatte att ge dem mat.

En dag när jag kom till familjelägret så hade jag som vanligt bröd och vatten med mig men jag kunde inte hitta familjen Birenbaum, de var inte där dem skulle. Jag började bli orolig men tänkte på att dem kanske bara hade nya arbeten och nya arbetstider, så jag gick tillbaka för att utföra mina egna arbetsuppgifter.

Dagen efter gick jag tillbaka med bröd och vatten till familjen Birenbaum igen, men de var inte där nu heller. Jag sprang för att kolla i listorna vad som hade hänt med familjen Birenbaum. Jag sprang så fort jag kunde och plötsligt kände jag någon ta tag i mig hårt. Det var en annan vakt. Han stirrade på mig och skrattade. Han förde mig till järnvägsspåret i lägret där jag fick stå och vänta. Två vakter till kom och ena sade ”Du trodde väl inte att du inte skulle bli upptäckt? Familjen Birenbaum är döda! Vi tog dem direkt till gaskammaren direkt när vi förstod vad du höll på med. Saknat dem? Ja men då skall du få träffa dem igen.”

Han riktade sin pistol mot mitt huvud och sköt.

Novell skriven av mig! Och jag uppskattar om du frågar om du vill låna idén eller vill använda något stycke ur texten av något skäl! Kopiera EJ något utan att fråga, och respektera ett NEJ!
Copyright by http://fotoiblodet.blogg.se kopiera EJ! Kopiering anmäls!