Solen värmer och svettet i armhålorna blir bara större och större. Jag står på en äng med gräs upp till låren och det ser ut som att jag är bara någon meter lång. Inne i skogen bredvid ängen prasslar och knakar det och ljudet av grenar som knäcks kommer allt närmare mig. Det enda jag har att skydda mig med är en kratta och jag står där helt ensam mot ljudet i skogen. Plötsligt kommer något springades mot mig snabbt, väldigt snabbt. Inte bara en...tre! De väger väl flera ton tillsammans och de kommer rusandes i full fart mot lilla mig på ca. 50 kg.
Tankarna flyger runt i mitt huvud och jag börjar springa men stannar tvärt efter 3-4 steg. Ska jag springa eller spela död? Nej, spela död hjälper nog inte då blir jag bara nedtrampad totalt. Springa? Nej! Knappast att jag springer, de kommer att komma ifatt mig innan jag vet ordet av... 
Dem kommer närmare, alla tre, mot mig. Jag drabbas av en liten panik men samlar mig snabbt och börjar slå med krattan i marken och jag känner att jag krymper ihop till en boll för att ta skydd. Dem kommer närmare och nu är dem bara några meter ifrån mig och fortfarande springer dem rakt emot mig.
Plötsligt börjar jag få upp tankar i huvudet om vad som kommer att hända när dem springer på mig, kommer jag att flyga flera meter, kommer jag bli nedtrampad, och kommer jag att kunna vakna upp imorgon och börja dagen som vanligt?
Pulsen slår och hjärtat ligger i halsgropen på mig. Nu är dem snart här! Jag slår och slår i marken med krattan som en galning och jag känner att jag kryper ihop mer och mer mot marken och snart är jag försvunnen i gräset.
Plötsligt! Så vänder dem håll i sista sekund bara några få meter ifrån mig. Dem är borta och jag står där nästan helt paralyserad.
Jag vänder mig om och börjar gå mot min mormor som står ca. 70-100 meter bort. Allt är som vanligt igen och vi fortsätter fösa tjurarna mot berget där dem ska vara hela sommaren...
Allt gick så snabbt och skräcken försvann även snabbt och nästa sekund går jag där med tjurarna som nu snällt går dit jag vill att dem skall gå...Det var på tiden det.

Den positiva biten med det hela är att jag inte (konstigt nog, det borde ju va tvärtom) är rädd för kossor längre.

Och kom ihåg...Ha ALLTID stor respekt mot stora (och små) djur! Glöm aldrig det mina vänner...

(och ja mamma jag mår bara bra (ifall du undrar) ^^, låt oss kalla detta ett "söndagsnöje" *fniss*)